DEN VRÅLANDE STADEN

 

 

Människan tar kål på sig själv för att slippa dö.

I stället för att öppna bron kör jag taxi. Taxiservice – alla losers och utlänningars eviga tillflyktsort. Den vanligaste lösningen på familjers försörjningsproblem när alla andra möjligheter har gått om intet. Jag kör omkring, folk stiger på och av, jag räknar pengarna, ger dem till basen i slutet av skiftet, jag får lön varje fredag. Ren rutin. När jag får frågan hur jag mår svarar jag: »Det är bra. Det knallar och går.«

Men jag ljuger …

Jag saknar bron. Jag saknar den så det gör ont.

Senka är som alltid min tröst …

Jag kommer hem från jobbet och betraktar henne uppe på balkongen. Först ser jag hennes leende. Jag ser hennes leende vart jag än tittar. Jag ser det i ett moln, i speglingen i glasdörren i ingången till varuhuset, i skimret från en solstråle i Kanalens vattenvåg, i den immiga backspegeln … Jag kommer hem från jobbet och ger henne en puss. Vi äter middag, sitter i soffan med ett glas vin i handen, våra kroppar är tryckta mot varandra medan vi i tysthet ser på teve. Vi fruktar den värld som framträder inför våra ögon. Från rutan säger de: »Kroppens materialitet är inte längre en förutsättning för kärlek. Hjärnan har blivit det viktigaste sexuella organet. Det behövs inget fysiskt samspel. Sex har blivit demokratiserat och rationaliserat.«

Ur djupet av min själ börjar jag hata den värld som framträder inför våra ögon. Optimismen överger inte Senka. Hon säger vad hon tror:

»I morgon är det en ny dag, den kanske blir bättre än den idag.«

I dag är en ny dag. Jag står vid taxistationen och väntar på kunder. På skärmen i bilen tittar jag på någon fruktansvärt tråkig sport där två spelare i all oändlighet slår en liten boll över ett nät med träracketar. Jag skulle vilja vara hemma med Senka.

En snubbe kliver in. Jag har vant mig av vid att se kunderna i ögonen. Deras identitet känns som för mycket information, ett överflöd som jag inte vill belasta mig själv med. Han ber mig köra honom till Mölndal. Den kortare sträckan via motorvägen.

Jag kör dit han säger.

Vid påfarten till motorvägen känner jag ett hårt föremål i bakhuvudet.

»Fram med pengarna och hit med dem«, säger snubben. Först då ser jag hans ansikte i backspegeln. Inget särskilt, en mager, orakad vit man täckt av en huva. Jag trampar ner gasen – hastighetsmätaren visar 120, sedan 140, sedan 160 … jag pressar på till det yttersta, 190, 205, 220 … Jag susar förbi mellan bilar, bussar, lastbilar, jag är en vind på vägen. Snubben bakom mig har skitit på sig. Han säger stanna, jag säger nej. Han säger jag skjuter, jag säger skjut. Han säger stanna igen.

»Jag stannar när du lägger pistolen på passagerarsätet.«

Han osäkrar pistolen för att skrämma mig. Jag trampar ner till 230 för att skrämma honom. Pistolen ligger på sätet. Jag saktar ner. Det hörs polissirener …

Plötsligt börjar snubben bakom mig garva, yla, skria … Jag skrattar jag med. Vi flabbar i duett. Med ens blir det tyst, ingen polis, inga bilar, ingen stad, ingen Kanal, ingen himmel … Inte ens Senkas leende. Bara vi två som sitter och garvar som om vi var elektrifierade. Ett skratt som får hela kroppen att skälva, ett skratt som är orsakat av rädsla.

Rädsla kan driva en människa framåt eller bakåt beroende på från vilket håll man betraktar processen.

Och så har det varit hittills. Jag skrattar av rädsla. Och rör mig framåt och bakåt på samma gång.

Den här gången är det min inneboende. Hon har tagit tag i min pyjamaskrage med sina små händer och ruskar mig så hårt hon kan. Jag blir medveten om hennes ögon, de är vattniga, som om de alltid var på väg att tåras. Sminket är utsmetat, de vassa tänderna kikar fram ur munhålan:

»Jag ska döda dig, din gamla idiot!«

Örfilen kändes som en solförmörkelse. Den här osnutna tjejen örfilar mig. Har den här världen någon botten? Fast jag känner ingen smärta, ingen förödmjukelse, och mitt medvetande accepterar överhuvudtaget inte att dela öde med den kropp som ligger här hjälplös på soffan täckt av en smutsig filt och med det här seniga monstret ovanför mitt huvud som örfilar mig och spottar på mig.

Men det gör mig inget.

Jag ser bilden, men tonen är något annat. De pyttesmå händerna som fortsätter att slå mig i takt med den inneboendes hysteriska väsande och ylande ljud för mig in i drömmen igen. Vill jag veta vad den där snubben i taxin skrattade åt? Vad jag skrattade åt? Vad ljudet av skrattet påminde mig om?

Vänta lite nu … Just det!

Det är ljudet av insekter som anfaller ett offer.

Ibland är avståndet mellan två generationer stort som rymden. Min farsa … När han läser äter han inte, dricker inte, går inte på toa … Som om han var rädd för att boken ska försvinna.

Jag älskar också böcker, men jag ser ingen mening med dem. För vad kommer att finnas här om tusen år? Någonting överhuvudtaget? Och om det nu gör det, kommer de ord som vi använder att finnas? Och sedan tusen nya år.

Meningen finns någon annanstans. Inte i böckerna.

Neven tycker också om böcker, precis som sin morfar.

Det genetiska arvet är ett lotteri där vi drog fel nummer. Neven är en blandning av mig och min far, en blandning av fel halva av var och en av oss två – de halvor som inte kommer att bidra med något positivt.

 

Jag drar runt på de dimhöljda gatorna, örfilad och förödmjukad.

Som om jag inte var här utan i några okända vidder. Jag överlämnar mig åt stadens kakofoni, låter den föra mig varthelst den har lust. Jag är en plastkasse som vinden sparkar från vägg till vägg, från den ena till den andra. Jag kisar, förblindad av affischernas ljusa toner och dränkt av deras röster:

»Samhällsstrukturen har harmonierats med de termodynamiska principerna genom att pengar har avskaffats och politikeryrket har dött ut. Energi är villkoret för ett hållbart näringsliv, inte arbete och kapital som i de förkataklysmiska samhällena. I dag är samhället organiserat med energi som grund, inte ekonomi eller demokrati, man regerar inte längre över samhället utan styr det – i stället för valda amatörpolitiker har vi kvalificerade experter, professionella forskare, ingenjörer och tekniker. Vårt samhälles grundlag baseras på termodynamikens lagar: (1) energi kan inte skapas eller förintas, (2) energi kan bara omvandlas, (3) varje omvandling har ett pris i form av entropi.«

Folk har fortfarande ögon, men de ser inte. Vadå för jävla termodynamiska principer? De enda principer som gäller för människan är yin och yang – balans och skymning. En osäker människa söker vanligtvis stöd hos en kvinna. Utan stöd är jag osäker och instabil. Jag är en ensam yin som bärs av vinden och rösterna och slår emot dimhöljda väggar.

»… med en säker gasning av sniglar skulle vi åstadkomma enorma framsteg för att lösa problemen med befolkningens livsmedelsförsörjning …«

Vad finns kvar? En livlös och stum hed där de få levande människorna som är kvar driver runt med svärmar av utsvultna insekter ovanför sig.

Jag hör rösterna och slår emot väggen.

Jag sätter händerna för öronen för att inte höra. Förgäves. Det här är en stad som vrålar.

Rösterna borrar sig igenom mina händer och tränger in i hjärnans mitt. Någon teknokrat, en kamrat som är expert på något, talar om slutet för 10 000 år av antropocen. Han beordrar mig:

»Var beredd på det oväntade. Var rationell inför det irrationella. Tillämpa ergonomins centrala principer i vardagliga situationer.«

Hans röst blandas med kråkornas kraxande. Med kråkorna återvände lite av livets illusion. De intelligentare bland dem lyckades överleva genom att inse att de inte stördes av kraxandet och att de var skyddade mot insekterna om de flög på en lägre höjd. De flesta av de resterande kråkorna och andra fåglar var inte lika insiktsfulla utan flög högt upp, rakt in bland insekterna.

En annan expert förklarar att det inte är kråkor, utan en helt ny art som han kallar för surrfåglar.

Till slut får rösterna omkull mig på gatan.

Mitt inre öga ser en bild som visar mig så som jag aldrig skulle vilja se mig själv.

Jag vet inte längre var jag är. Jag är både här och där. Både i det här hörnet av torget och i det som låg på snett mittemot. Jag är i den här staden och i den där bron låg. Ondamerika dök upp ur vattnet och jag flyttade in i det.

En röst igen …

»Kamrat, är ni full?« »

»Nej, kamrat, jag är örfilad och hungrig«, undslipper jag mig.

På rent trots mot farsan börjar jag läsa de böcker som han tycker är ointressanta – de som kallas för heliga. Böcker vars meningar säger: »Gud ser dig och därför vet Han vad du tänker och gör.« Okej, vi får bortse från frågan hur Han lyckas följa den enorma mängden människor i denna sorgliga värld på samma gång, men tror man så tror man och ältar inte en massa frågor. Man vet helt enkelt att Han ser en och därför anstränger man sig att vara god, eftersom man har fått höra att man ska vara god. Om man ger mat till två katter och en tredje ser på, måste man utfordra den också, eftersom det är en synd att låta den gå hungrig. Man tycker och tror att det är bra att vara god mot katter, fåglar, grässtrån, fiskar och sniglar, för om man inte är god kommer man att bli straffad av Honom. Så då blir man god, men Han straffar en i alla fall. Straffar och straffar, förresten! Han hugger en stor rostig sabel i ryggen på en.

Ända in till fästet …

 

»Snälla, bara inte Neven får reda på det.«

Jag har vaknat och ligger på knä vid den flottiga sängen som någon lade mig i. Jag ligger på knä och ber. Jag ber inte människorna omkring mig, de olycksaliga människorna som lider tillsammans med mig och som liksom jag har fösts ihop i Stadens vrår och nu tittar på mig, både förvirrade och nyfikna där jag ligger på knä och försöker komma på vilken bön som helst från vilken religion som helst. Jag ber inte heller systemets uniformerade vakter, de uppsamlare som har samlat ihop oss på det oöverskådliga antalet bäddar som är uppradade i det här utrymmet med kväljande luft och brunfärgat ljus. Jag ber Honom eftersom jag inte har någon annan att be. För jag tänker att lidandet kanske ändå har en gräns. Han kanske förbarmar sig …

»Snälla, bara inte Neven får reda på det.«

 

 

 

UR MORFARS DAGBOK (I)

Måndag 26 mars

Kära Neven,

Jag är din morfar.

Jag använder mig av mitt privilegium att vara människa, och människan är ett djur som till sitt förfogande inte bara har det individuella minnet utan även det kollektiva, som baseras på tekniken – skrift, press, film och teve, datorer … Vi har funnit ett sätt att förvandla tanken till materia och tack vare det tagit makten över världen. (Och jag skulle verkligen inte vilja påstå att det innebar någon stor lycka för planeten.) Och därför kan jag skriva till dig som en vuxen man, sådan jag aldrig kommer att lära känna dig. Jag tänker att dessa mina ord, som just nu droppar ner på den digitala simuleringen av ett pappersblad, ska existera tillräckligt länge för att få uppleva den dag då du kan läsa och förstå dem. Jag hoppas att du kommer att kunna det språk som brevet är skrivet på. Men jag hoppas framför allt att du verkligen ska få en chans att bli en vuxen man och att det ska finnas en värld för dig att leva i. Detta är ingen självklarhet i den stund då allt fler ord svärmar på skärmen framför mig och omvandlas till skrift. Inte ens i närheten.

Jag är rädd!

Och därför skriver jag, ty varje gång jag har varit rädd i livet har jag lyckats mota bort rädslan genom att skriva.

Ända sedan du föddes, när jag för första gången höll din lilla kropp i mina armar, har jag varit rädd. Och jag skriver om min rädsla.

Jag räds den framtid som väntar dig.

Därför skriver jag om min nutid, i övertygelsen att det ska hjälpa dig att förstå din egen tid och värld, hur de än ter sig.

Jag är rädd att du kanske inte kommer att kunna förstå de här orden ens om de lyckas nå dig. Min morfar, som jag älskade så mycket som jag hoppas att du älskar mig, skulle inte förstå någonting av min värld. Och skillnaden mellan min och min morfars värld är säkert mindre än den som kommer att finnas mellan våra två världar. Även om jag är författare och borde ha en mer utvecklad fantasi än de flesta andra människor, kan jag ändå inte ens föreställa mig hur din kommer att vara.

Jag fruktar det värsta: att all kollektiv kunskap kommer att suddas ut och att vi kommer att hamna i oförståelsens ödemarker. Det är det jag är mest rädd för. Förutom alla andra rädslor.

Torsdag 5 april

Beslutet att skriva till dig tog jag lördagen den 24 mars, när dina föräldrar, min dotter och svärson och din mamma och pappa, skulle ut någonstans och lämnade dig hos oss. Av någon anledning ville du inte sova förrän vid midnatt. Du ville vara vaken med mig. Du lutade ditt lilla huvud mot mitt hjärta och vi värmde oss med värmen från våra kroppar medan vi såg tecknade filmer om pojken Alfons och den lilla förfinade nallebjörnen Paddington. Du brukade alltid sitta med hela kroppen tryckt mot mig medan vi njöt av de animerade bilderna. (Kommer det att finnas animerade filmer i din värld? Kommer folk att rita? Och skriva? Och sjunga? …)

Eller rättare sagt, du tittade på filmerna och jag på ditt ansikte, på ditt leende som uttryckte en stor lycka över att du var vid liv. Du var så liten, men jag tyckte att du redan förstod livets storartade kärna, och den är ju så enkel, att leva innebär att glädjas åt livet.

Det hände att du somnade mitt i en film. Jag iakttog noga den här processen, där du flyttade från verkligheten till sömnen och i sömnen kom ännu närmare mitt hjärta.

Den sinnesfrid som du gav uttryck för när du sov så där, med armarna högt utsträckta på kudden, överfördes i den stunden till mig också.

När jag skriver det här känner jag fortfarande något slags varm tacksamhet mot den korta tid då jag fick uppleva det tillstånd som religiösa människor kallar för salighet. Medan jag tittar på dig föreställer jag mig att jag med min kropp är redo att skydda dig mot all ondska som vår värld är så full av. Det är först då som jag för ett ögonblick lyckas skingra min rädsla för din framtid.

Fast bara för ett ögonblick …

Du förstår, meningen med vår tillvaro var att vara någon sorts domare, att hjälpa varandra att upprätthålla den här världen, att hjälpa bina, fåren, fåglarna, blommorna, skogen, fiskarna …

Vi uppfattade det där på fel sätt.

Vi tänkte att vi var härskare.

Någonstans på vägen glömde vi bort det där leendet som lyste så klart i ditt ansikte.

Det är mest för det leendet som jag tycker om att titta på dig när du sover. På småtimmarna betraktar jag i smyg den underbara scenen: en treårig du som sover fridfullt bredvid min fru, din mormor. Varje gång du är hos oss på något lov sover jag av försiktighetsskäl i ett annat rum. På grund av mina krigstrauman skriker jag ibland i sömnen och vågar därför inte sova i samma rum, så att jag inte ska råka skrämma dig. (Ja, jag har haft mitt krig, där jag förlorade. Jag ska berätta lite mer om det senare. Eller kanske inte.)

Varenda en av dessa kvällar ville jag suga upp all rädsla, både din och min, så att den aldrig mer skulle finnas, så att du skulle fortsätta skratta och så att du en vacker dag skulle ge det leendet till ditt barnbarn.

Onsdag 18 april

Alltså, allt jag egentligen har att berätta om kriget är att vi ville prata om det, men att ingen ville lyssna på oss, så till slut tystnade vi. Vi ville inte, vi visste! Vi visste det som andra inte visste: krig bör och ska man prata om. Men ur våra strupar kom inga ljud, och proppen i de döva öronen drogs inte ur så att de kunde höra oss. Vi blev stumma och döva med våra minnen på axlarna, som för varje dag som gick växte djupare och djupare in i oss.

Till slut förvandlades våra kroppar till snäckor som dolde minnena.

Därför upplevde jag hela min tillvaro här som om jag hade svalt en omogen valnöt, som om jag efter den första välsmakande tuggan hade kvar en bitter smak i halsen och gommen. (Kommer du att veta vad ordet ”valnöt” betyder?)

Sedan kom du och då försvann det bittra för en stund.

 

Torsdag 19 april

Jag frågar mig hela tiden vem jag ska dela det här med. Hur ska jag lämna mitt vittnesbörd? Och till vem? Kan jag överhuvudtaget räkna med en framtid som kommer att bry sig om olika vittnesbörd?

Först vande vi oss vid att prata på andras språk. Vi erinrade oss de romer som levde hos oss, trots att vi aldrig såg dem som främlingar, utan som lite annorlunda än vi för att de använde vårt språk på sitt eget sätt. Vi visste inte vad det innebar att prata på ett språk som inte var ens eget. Det gjorde romerna. Ändå fick jag hela tiden uppfattningen att de var lyckligare än vi. Vi lärde oss prata på främmande språk, precis som romerna, men till skillnad från dem lärde vi oss inte att vara lyckliga.

Sedan lärde vi oss läsa i ansiktet vem som var vem och varifrån han kom. Man bara tittade på honom och började tala hans språk innan han ens hade hunnit röra på läpparna.

Sedan slutade jag dricka alkohol. Jag läste om några viktiga böcker eftersom jag på grund av alkoholen helt hade glömt dem.

Sedan frågade jag mig själv om jag borde fortsätta skriva. Har det någon mening? Nej, naturligtvis har det inte det. Ändå fortsatte jag att skriva.

Sedan började det …

På något sätt trodde vi allesammans att Kina skulle överleva den katastrof som oundvikligen var i antågande. Vi trodde inte att allt skulle börja där och därifrån …

(Kommer du att veta vad ordet ”Kina” betyder?)